Det är jag och Samuel. Punkt.
Det är så självklart.
Det är vi och det har alltid varit vi. Fast vi visste det inte... Det var vi när jag tog den suddiga bilden på två 4-celliga embryon den31 augusti innan införandet. Vilket mirakelatt en av de 4-celliga klumparna var Samuel.
De där små rörelserna i magen när jag var gravid - det var Samuel som gjorde sig påmind - han bodde i MIN mage!
Vi trivs - jag kan sitta i timmar med honom i knät utan att ha på radion eller läsa en tidning - bara amma, rapa, prata och gunga honom. Det är självklart NU - men för en som aldrig kunnat slappna av utan alltid har på TV, musik eller läst en bok - helst har jag läst DN och lyssnat på P1 samtidigt för att absolut inte hamna i tystnad - är det ett under.
Det är inte bara självklart utan att betrakta som lyx - att vakna ca 3 ggr per natt och att dessa perioder oftast är kortare än 1 timme. Kunde vart mycket värre (och har varit mycket värre flera nätter...).
Det är också självklart att inte ta vin, att tacka nej till aktiviteter, att ha ett helt nytt sorts liv - livet med Samuel.
Det är som han alltid funnits - det är som vi alltid hört ihop. Som att detta är normaltillståndet - inte början på det nya fantastiska livet som Samuel och jag ska leva tillsammans!
Det är jag och Samuel. Punkt.
