It's out - step one!

Jaha - så var den här - dagen B som i Berätta för chefen...

Hade redan funderat på detta - och till och med vaknat i natt mitt i en dröm om berättandet... Så FAKTISKT efter drömmen var jag iallafall inte nervös.

Dagen började med att en kille från personal ringde och frågade om jag inte ville ha ett grav-vick på produktledningen... det ville jag ju INTE - och berättade för honom att jag inte hunnit berätta för chefen - men att jag nu är gravid.

När jag väl kom ner sa chefen "du - vi hinner nog inte med utvecklingssamtalet - det är för stressigt" - helt Ok sa jag - men vi sa - kan vi ta 5 min ändå.

Så jag berättade - och hon blev så himla genuint glad! Det var varken första eller andra eller tredje tanken hos henne som handlade om planeringen - så mycket glädje! JIPPI!!!!!!!!!!!!!!

Nu är det bara de andra kvar... i gruppen... men det känns lugnt :)

Gnäll...med en liten touch av jul

Åkte på årlig jul-grans inköp idag. P och jag har haft gemensamma gran-inköpsrundor ett par år nu - lite innan 1a advent så det kan bli julstämning.

Dagens resa började inte så positivt - energin var liksom på minus...

• P hade haft sin värsta dag på jobbet på länge - tvungen att gnälla av sig - helt OK.
• Jag var tvungen att berätta hur irriterad jag var på en dyr spa-present som jag fått - och inte alls känner för att utnyttja.. Iallafall inte själv :( men det räckerbara till en person. ingen bra grej för en singel gravid kvinna (inte bara ok med bastubad och spa behandlingar när man är gravid - och hur ska jag kunna gå senare - bebben har ju íngen pappa som kan ta hand om den?). Man kan troligen inte byta den mot pengar heller...
• sedan var jag tvungen att vara sur på ett möte på jobbet
• P hade tappat sugen för en julbjudning hon ska ha
• jag kände att jag kunde uppfattas som en liten svikare när jag berättar om bebben
• P hade ont i huvudet

Inte ens graninköp gav energi. Det var trevligt men ingen kunde få till energi för att peppa upp den andra...

I bilen på väg in till stan vände det plötsligt när jag kom på att jag hade en JULSKIVA i bilen - och till tonerna av White Chistmas och Rudolf med röda mulen kom lite glädje tillbaka...

Magen har verkligen ballongifierats!!!! Fattar inte att alla inte ser att jag är gravid (kanske de gör....) jag gör allt jag kan för att dölja - kavajer, stora tröjor, sitter hopkrupen osv... funderar på att berätta för chefen på torsdag och inte fredag - undrar om mötet på fredag blir bättre om hon är inställd på verkligheten än om det blir ett chockmöte... VARFÖR lägger jag så mycket energi på detta???? att älta vad och när jag ska berätta...

Förberedelser eller undanflykter?

Så nu pågår förberedelserna... inför hur jag ska berätta. För chefen - inget problem.- hon är ju kvinna. För kollegorna... det är egentligen inte ett problem . Jag inbillar mig att jag drar på det för att jag vill berätta på ett sätt som får dem att tänka positiva tankar och inte tycka synd om mig - eller tro att det var ett misstag (full på finlandsbåten typ).

Men ju mer jag tänker på det så kommer jag på att det kanske är så att jag drar mig för att berätta för män - för jag har egentligen bara berättat för en man och han reagerade negativt. Det var som ett kollektivt svek mot alla män och mot honom specifikt... och det var jobbigt att känna på det totala oförståendet och den fördömmande attityden - även om jag är stolt över mitt val.

Andas in och berätta - det är bara det som gäller... tror jag har ett bra upplägg för berättandet...

• jag har en glad nyhet
• sedan jag var 38 har jag insett att det kanske aldrig kan hända
• men nu är jag gravid
• barnet har ingen pappa men en donator
• jippi!

Ska väl inte vara något problem!!! eller????

Syns iallafall att jag tjocknar till så i slutet av nästa vecka kommer det att vara uppenbart :)

Sprudla!

Några dagars konferens med facket - jag är helt slut...

Men det var uppiggande - jag är stark och duktig ochfull av energi där. Det var så uppiggande - att få vara JAG - att ha en roll som fyller mig! Jag ledde ett ganska svårt arbete under konferensen och blev mycket uppskattad - kändes så skönt att bli sedd för min kompetens! Upplevde det vid ett möte häromdagen också på jobbet när jag fick möjlighet att spåna och visa hur jag tänker och funkar. JAG MÅSTE SNABBT FÅ ETT UPPLYFTANDE JOBB!!!!

Chefen har bokat in utvecklingssamtal den 30 nov - så nu har jag ett naturligt tillfälle att berätta!!!! Då kommer det att vara 15+2 typ - så dags....

Fritt fram!!!

Nu har tiden kommit - tiden för mig att berätta att jag är gravid. Jag har väntat på detta länge - att äntligen inte behöva bry mig om att försöka dölja att jag inte dricker och bara gila läget!!!

Men helt plötsligt känns det inte som det är så bråttom längre...

• På jobbet - nja vill hinna med att sätta lite större "märke" i organisationen innan jag berättar, samt komma på något bra sätt att berätta för mina kollegor.
• Vänner- det finns liksom någon form av ordning kom jag plötsligt på och vill inte berätta för folk i fel ordning...
• Släkt - igen finns det någon form av ordning jag vill följa

Jag tror att jag genast blivit nervös för vad jag ska säga... hur ska jag lägga fram det? till chefen - inga problem... till vänner som vet - inga problem... vänner som INTE vet däremot... det kräver lite mer tanke- jag var ju så himla säker på hur det skulle gå till innan och nu är jag osäker.

Får till och med lite hjärtklappning nu när jag tänker på det!!!!

Nu kan jag (om jag vill) vara tydlig när jag säger NEJ till saker:) som mitt veliga "nej men kanske" till nyår i Björnrike. Mina ibland ihålliga skäl till att inte vilja resa - visst handlar det om att inte orka resa längre men mer handlar det ju om att inte vilijia resa när jag ska ha barn...

Var sak har sin tid - men nu när jag KAN så inser jag att jag inte BEHÖVER berätta... (eller så fegar jag!!!)

1:1609

NU BÖRJAR DET!!!!

Äntligen har jag passerat de två stora milstolparna: vecka 12 för missfall och NUPP för kromosomfel.

Som tur var började dagen turbulent på jobbet - så jag hann liksom inte komma på att jag skulle på NUPP-testet... Så helt plötsligt var jag där... och låg på britsen - med andan i halsen.

Skulle bebben leva??? skulle den ha alla organ? och hur skulle det vara med nackspalten???

Hjärtat pickade på - man kunde till och med se små fingrar, och man såg näsben och nackspalt... den var 1,6 mm (jag hade ju läst på att det var OK om den var mindre än 3 mm) så jag kunde börja andas ut.

Hon visade urinblåsa, hjärta tarmar, 2 armar och 2 ben på en bebbe som rörde sig och viftade med armarna och såg ut som den sög på tummen!

Min ålder gav 1:81 för att barnet ska ha kromosomförändringar. Om man väger in blodprov och ultraljud fick jag 1: 1609 - OTROLIGT bra värde!!!

***JIPPI***

Tomrum - 12+5

Egentligen har det hänt massor massor massor.... Men själv står jag lite på sidan om...

Imorgon ska jag göra NUPP - ja eller KUB - för att kolla sannorlikheten att barnet har kromosom-skador. 1 på 100 av barnen till 40-åriga mammor har det. Väntan på detta prov har gjort att jag stått på sidan av allt som hänt de senaste veckorna. Efter imorgon vet jag iallafall om jag kan andas ut eller om jag ska fortsätta och vänta på resultatet av fler tester.

Förra veckan fyllde jag 40 ! ! !

Vanligaste frågan: Hur känns det? Jag kunde varit Carolina Klüft efter en VM-seger - ingen fantasi i frågeställningen...

Mitt standard svar har varit "Ingen skillnad" - "jag hade min 40-årskris när jag var 38" osv.

Jag har haft möjligheten att säga sådana saker till mina kollegor nu ett antal gånger - så jag hoppas att de ska vara redo för min kommande graviditet :)

Firandet var mycket bra och mycket - vilket var vad jag ville!!! Men jag var liksom ändå på sidan om under hela tiden - för egentligen ville jag berätta om min graviditet men kunde inte!

Jag hoppas så att det ska vara bra resultat imorgon - att jag ska kunna slappna av och vara gravid.. att jag ska kunna börja berätta för folk!

När största riskerna är över (Missfall - 30% de första 12 veckorna, 1% chans att det är kromosomfel på barnet) kan jag gå över till att vara normalt nojjig - men de största riskerna är iallafall ÖVER!!!

IMORGON IMORGON IMORGON - jag hoppas hoppas hoppas på OK resultat!!!

Kan det vara sant????

Precis hemma från en rolig helg med kompisar från högskolan... Mycket skratt, mycket mat men inget vin... Har liksom inte känt NÅT alls - inte funderat på stora magen eller stora bröst eller...
Börjar så smått undra om det är någon bebbe där - kan man verkligen känna så lite????
Kvarvarande symptom är iallafall att jag varken är sugen på kaffe eller vin.... och brösten är ju stora. Och ganska trött är jag...

Naturligtvis ska jag vara glad om jag mår bra - men "bevis" som illamående skulle hela tiden göra graviditeten påtaglig...
Jag blir arg för att jag inte vågar tro på graviditeten - att jag hela tiden misstänker att det är lurendrejeri - att kroppen bara luras. Men jag har ju 4 ggr sett bebben på ultraljud och om 10 dagar är det dags igen.... Kanske tappar jag fokus för att det nu är drygt 2 veckor sedan senaste ultraljudet - att jag bara tror på det jag ser - ALLDELES FÖR VETENSKAPLIGT!

I fredags åt jag det godaste jag ätit på MÅNADER... En restuaurang i Vasastan som heter Byn - en Creperia där jag åt en Galette (alltså Crepe med MAT inte som efterrätt) - en med lammfile. Det var så gott så gott så gott... Kom fram till att det jag kommer sakna mest när jag är ensam mamma är att gå ut och äta! Och kände ett beslut formas: När bebben har kommit och jag ska ut och roa mig med barnvakt kommer MATEN att vara i fokus - träffa folk och äta extremt gott med god dryck... MUMS!!!!

11+1 och en personig fråga

STOOORA företagsfesten igår. Lyckades byta innehållet i några glas vin så ingen misstänkte nåt (men varför skulle de - jag är ju EXPERT nu)....

P och jag snackade om jobb och han frågade varför jag inte ville ta jobb med resor. Det är ju alltid lite ihåligt för min del - berättar ju inte om mina barn-drömmar utan hittar på små anledningar som är sanna men ändå ihåliga.
P är typ 30 gift med 2 barn - och frågade (med varningen "nu blir jag lite personlig") om jag valt bort familj. NEJ sa jag det har bara blivit så - och att jag gör allt jag kan för att få barn... gick inte in på detaljer - men han var med på galoppen. "När de anställde dig kanske de trodde du valt bort - men det behöver du ju inte säga till dem " och så frågade han om jag skulle vara bitter när jag var 45 om jag inte fått barn. Men jag svarade (precis som jag svarat mig själv på den frågan) att om jag inte har barn då så har jag gjort ALLT man kan och då blev det så.
Vågade inte gå in på mer detaljer - kanske skulle råka försäga mig då - men om det hade varit om 2 veckor hade jag nog sagt som det var...
Det var ju personligt men ändå trevligt att han frågade - och det bäddar ju för att det ska bli lättare när sanningen kommer fram!

Min rädsla har minskat - men jag är inte säker fär vad det beror på... antingen att jag kommit på att det inte är någon ide att ta ut allt negativt innan man vet att det händer... eller så är det för att jag har förtryckt tanken på testet - och skjutit allt på framtiden - längtan och oron...

Men mer och mer tänker jag på framtiden - men ändå i lite mer abstrakta former - men bludnar jag kan jag se mig med mage, jag kan se mig amma och jag kkan se mig med en tvååring... DET KOMMER ATT GÅ BRA! JAG SKA BLI MAMMA!!!!