KLART!!!

Igårkväll kunde jag bocka av en viktig punkt på min "allt-jag-måste-fixa-lista". Jag vet vad bebben ska heta!

Ett pojknman och ett flicknamn - som känns mycket bra! Passar med efternamnet och är lagomt gulliga med lite pondus.

Testade ut dem på mina föräldrar, syrra och syskonbarn idag. Men det var med STOOOORA förmaningar om att de får hålla igen om de tycker att de är fula.... Vi är ärliga - ibland alldeles för omedelbart ärliga - i vår familj. Och ofta kan man ju ändra sig när man funderat ett tag - så jag ville inte ha några reflexmässiga "oj vad konstigt".

De gillade namnen - det enda var ett en skitjobbig kille i systerdotterns klass hette pojknamnet... men det ska nog funka :)

besatt

Jag har märkt att jag är besatt av den kommande förlossningen. Någon frågar hur jag mår och jag säger "bra" och sedan berättar jag snabbt utan att någon frågat "att det är 8 veckor kvar - och det kommer ju att ta minst 25 timmar att föda". Jag "råkar" komma med förlossningsrelaterade kommentarer hela tiden...

Så det passade mig perfekt att TV-serien "Barnmorskorna" hade premiär ikväll... och det verkar vara precis som jag tror - ajajaj vad ont det ska göra men man överlever och på slutet kommer ett litet mirakel ut...

Kände att jag såg på programmet på "avstånd" utan att vara direkt engagerad (trodde jag) - men sedan när bebben kommit ut så grät jag - vilket mirakel!!!
Om jag inte varit gravid själv skulle jag aldrig aldrig aldrig sett detta program och nu - i min besatthet - är det så självklart mitt favorit-program!

8 veckors besatthet kavr (+/- 2 v) och sedan ajajajaj och förhoppningsvis ett mirakel!!!

2065 g - 32+0 - still growing strong

Ultraljud idag... nu är bebben så stor så man kan bara se små delar i taget...

Mun ögon näsa händer fingrar ben fötter njurar magsäck hjärta ryggrad - delar som liksom flöt förbi och pekades ut åt mig och som jag kunde känna igen (fast en del ganska knappt).

När jag tittade på hjärtat - nu så himla tydligt med sina kamrar och tydliga slag - kommer jag ihåg den där gången när jag för försat gången såg en enda liten pixel som blinkade på ultraljudet... då när jag var så rädd att jag fått missfall och blödde - och verkligen hade en fysisk reaktion när rädslan, återhållna sorgen och nervositeten släppte och den blinkande pricken förklarade att än så länge fanns det liv och hopp...

tillbaka....

...på jobbet en dryg vecka senare.

Inser att det i och för sig passar mig nu... att det är så lugnt... men jag jobbade sammanlagt 1-1,3 dagar förra veckan och idag har jag tagit det lugnt och ligger inte efter alls... för lite och enkelt!

JAG VET ATT JAG KLAGAR... och det är egentligen inte alls så dumt att det är lugnt just nu, men HALLÅÅÅÅÅÅ!!! Jag ör understimulerad och överbetald för detta jobb... vilken förändring det måste till när jag kommer tillbaka!!!!

Annars var våfflor dagens tema - för att fira världens mest kända inseminerade mamma... känd donator dock....

Utmanad

Jag är dubbelutmanad av Kiki och Fertilitetsturist... dags att ta tag i detta nu när jagiallafall kunnat sova lite mer undernatten...


För 5 år sedan (2003) hade jag ett jobb som tog mig jorden runt - jag var överallt och hade roligt. Jag reste mest i Europa, från Spanien i sydväst och konstiga orter i Ryssland i nordöst. Semester blev Vietnam och andra exotiska platser... underbart. Jag trivdes med livet!

För 10 år sedan (1998) var det uppbråttet från Ericsson där jag jobbet i 5 år. I bytet till ett mindra hippare amerikasnkt bolag växte jag enormt - nya roliga människor - tror jag hann bli kär i typ 4 killar på jobbet på 4 veckor men det blev väl inget långvarigt av det - men det var så befriande både att vara jag - ung stark duktig glad - och finnas i denna miljö av genuint duktiga roliga kollegor!

För 15 år sedan (1993) var det resttentor, slutet på ett exjobb i Singapore och helt plötsligt anställd som ingenjör... Började året i Singapore, mellanlandade i Linköping och slutade tillbaka i Stockholm som jag lämnat 5-6 år tidigare...

För 20 år sedan definerade jag mitt "nya jag". Stiderade i brighton under våren - att läsa utomlands och flytta hemifrån var spännande och nytt och lärorikt. På hösten började jag i Linköping - med Civilingenjörs examen i blicken. Hur olika det var mot allt jag gjort innan - svåra studier men också så självklart uppblandat med uppsluppenhet, studier och fester, aktiviteter... ett sätt att svetsa samman gruppen men efteråt undrar jag - hade man kunnat blir hjärntvättad till vad som helst under denna första tid av nollning? Kunde jag lika gärna ha bilvit vad som helst - hitlerjugend, frireligiös, sientolog? Om det bara presenteras som seriöst och sedan fått ta upp all vaken tid i 3-4 veckor?

Svårt att hitta någon att utmana... men jag tror att anna får prova på denna utmaning :)

inte ens 2 månader kvar....

...till BF!!!!! Pappa kommer och hjälper mig bygga skötborg idag... bode kanske bli lite stressad??? 7 veckor kvar att jobba...

Hostar fortfarande hela nätterna och är i dimma hela dagarna... eftersom magmusklerna numer ligger på sidan av magen kan jag inte ta i när jag hostar och så har jag oändlig träningsvärk i sidan... märker att jag verkligen är en vekling - jag har inga graviditetskrämpor men klagar över detta.... kom upp till ytan (genom vilja skulle jag tro) i fredags föräggmålning, men nu får inte ens solen utnaför dörren mig att vilja ta mig samman och gå ut... ska dock ut och köpa mer vicksblå - konstant följeslagare till mina nya inköp från apoteket igår...

VILL VARA FRISK!!!

låååångfredag

Äntligen uppe vid ytan - och dags för den årliga "äggmålningstävlingen" på låååååångfredagen.

Ett gäng kompisar kommer hit och så målar vi ägg för att sedan rösta fram en vinnare och äta påskbuffé... i år har jag inte varit lika ambitiös med buffén - tex inga köttbullar... sjukdom och graviditet tar ut sin rätt.

Fördelen med att bjuda hem folk är att jag också varit tvungen att städa... det blir så lätt så himla rörigt - jag har saker överallt... borde lära mig KASTA... jaj nu är allt undangömt i små skrymslen och vrår - ser mycket bättre ut!!!

Undrar hur äggmålningen blir nästa år? med bebben - kanske ha jag flyttat från stan? kanske är det kaos och helt omöjligt med 10 gäster - eller helt enkelt?

som en lungsjuk....

Hela natten har jag hostat. Hostat så jag har ont i magmuskleran - och när man är gravid har magmusklerna dragits till sidan - så jag hostar och får ont i sidorna.... det måste dåna inne hos bebben...

Jag har dåligt samvete när jag är hemma och är sjuk. Som om JAG inte ska kunna vara sjuk... så jag har jobbat på under förmiddagarna - svara i telefon, varit med på telefonkonferenser, fixat kalkyler och allmänt sagt saker som "jag är sjuk men tittar på det ikväll".

Har jag ett behov av att vara behövd? Är jag rädd för att visa mig svag? Är jobbet så viktigt för mig? Jag gillar ju egentligen inte ens mit jobb som jag har nu... eller jag tycker ju att det är för ointressant - så jag behöver väl egentligen inte bry mig???

Idag ska jag försöka hålla mig ifrån! Jag ska bli FRISK!!!

---
mitt i detta kom ett mail och jag ritade genast 4 olika ritningar till ett kundsystem... hrm - så bra funkade det...

full av slem

hostar som jag skulle dö och snyter mig ständigt - men ingen feber (jippi)...

ååå vad tråkigt det är att vara sjuk :( Jobbar lite ändå - för jag måste få vissa saker klara under dagen men skulle vilja kunna bara VILA mig. (nej jag jobbar inte hårt - fyller bara i några excelblad och mailar lite)

pulsen har gått upp och är plötsligt runt 100 igen - undrar om man kan få hjärtklappning av vicksblå????

i svart och vitt

en sådan gåva...

...att just jag blev gravid.

Det tog tid och har kostat så otroligt mycket pengar (en adotion hade varit billigare) men jag blev gravid! Det fungerade!

Just nu skriker det inom mig av ilska och upprördhet och sorg och medkänsla för mina medsystrar som håller på men inte blivit gravida än. En del har försökt kortare tid andra längre - men det är inte det som spelar roll. LÅT DET HÄNDA FÖR DEM NU!

Jag vet lite om hur det känns - men ändå inte. Varje sorg är ens egen sorg. Min sorg fanns men jag är en mästare på att förtränga känslor - så den tog sig i uttryck som jobbhets, matorgier, konstiga beslut, omotiverad irritation mot mina medmänniskor, och nu efteråt så framstår det ju så självklart som sorg - stor sorg. Men då skakade jag av mig det - men innerst inne pågick diskussionen med mig själv - hur många försök orkar jag? vad händer om det aldrig fungerar? vad kan jag göra annorlunda? ska jag ge upp NU på en gång? VAD FAN ÄR DET FÖR FEL?

Ni som kämpar - åååå vad jag hoppas för er och jag tror med hela mitt hjärta att ni kommer att få bli mammor! Men vägen är så lång och krånglig - längre och krångligare än den borde vara!!!

inte ensam galning...

Så skönt att ni andra kände som jag - att det inte bara var jag som i hemlighet undrade vad man hade de där spädisarna till...

Känns ju så GALET att lägga ut en massa pengar energi och tid på att försöka bli gravid och sedan inte förstå vad man ska med bebben till... TUR att jag alltid tänkt lite längre - det var ju inte för spädisen jag ville ha barn - men NU är det för spädisen OCKSÅ!!!!

Livsmedlesverket gets drunk

"Enligt förslaget till nya kostrekommendationer ska ammande kvinnor kunna dricka ett till två glas vin en till två gånger i veckan. Gravida kvinnor ska även i framtiden avstå från alkohol. "

Nu vet jag vad man har de till....

Så kom då den fruktade genomgånegen av "Förlossningen".

Jag är fylld av ett sådant lugn efter den berättelsen om hur förlossningen går till - ajaj vad det kommer att göra ont men det känns ändå OK. OK att veta vad som ska hända. Veta att det onda kommer att ta slut. Veta att bebben och jag träffas när det är över.

Jag blev så fylld av lycka när hon berättade om mammans och bebbens första möte. En liten tår smög sig fram.

En av mina "gömda" känslor - som jag kunnat dela med sådana som inte är inne i den här "processen" men dragit mig för att nämna bland Femmisar för det känns så otacksamt - är att jag inte riktigt förstår vad man "har" de där små spädisarna till. Jag har så mycket bättre förståelse för de där lite större - som man får kontakt med och som skrattar och interagerar - några månader äldre liksom.

Men nu idag fick jag en glimt av hur förändrad jag kommer att bli när bebben kommer ut... Jag fick en glimt av man har de till - de där små små små knytena som bara kan skrika, sova och äta. Man har de inte till något - man älskar och skyddar och tar hand om dem. Jag ska få en sådan bebbe - om 73 dagar!!!!

lite oro i kroppen...

...har funderat mer än jag trodde på måndagens förlossningskurs.

Oron är inte inför förlossningen. Oron är inför nästa gång på kursen. Det var helt Ok att vara själv på kursen i måndags - helt OK är kanske en överdrift, men det kändes inte ensamt. Jag var helt inne i allt hon berättade. Kom dit efter att ha peppat upp mig att det var Ok att vara ensam och det var OK... Det är något jag lever med varje dag - att jag är ensam om den här graviditeten och det känns inte optimalt men tusen gånger bättre än alternativet. Och det är en glädje att vara gravid - ensam eller ej.....

Nästa gång ska kursen handla om förlossningen. Känner mig redan ensam inför det kurstillfället. Ensam om kursen - ensam att ta in all information om hur hela förlossningen går till.

Men jag tror att jag inte bara känner mig ensam inför kursen. Jag känner mig ensam inför förlossningen. Min syster ska vara med på förlossningen. Min syster ska vara med. Men det är inte vår förlossning. Det är min förlossning och hon är med som stöd. Jag kan inte sätta ord på känslan men jag tror att det är sorg och ensamhet inför början på livet med barnet. Inte att jag känner mig annorlunda eller misslyckad. Utan jag känner mig ensam inför ett så stort ögonblick i mitt liv och vårt första möte... Jag ser framför mig en lång rad av ögonblick av glädje och lycka som jag kommer att uppleva själv. Jag kan dela ögonblicken med vänner och familj, men ingen som är DÄR DÅ när det händer och är DEL AV händelsen precis som jag är...

en plötslig rörelse

Tråkigt möte... satt och skulle titta ner i bordet så där för att slippa se koncentrerad ut. Med magen sitter jag inte precis vid bordet. Då syns den - snabbt - men tydligt - bulan. Kommer och försvinner i ett nafs. Men den var där - foten eller kanske en vässad armbåge! Första gången jag sett nåt inte bara känt.

Har legat och kolla på magen nu - det kommer och gå men ibland kan jag se en distinkt rörelse eller en våg av rörelser... OTROLIGT! Bebben är på G....

lugnande inköp?

Födelseförberedande kurs - lite bävande infann jag mig ensam i en stor aula för kurs... Salen var full av par med magar - känders som minst 100 pers - jag eller 101 då eftersom jag var ensam och inte en del av ett par.

Mycket bra föreläsning - känner mig lugn inför födseln men det var kanske för att det bara var INLEDNINGEN idag... nästa måndag kommer FÖRLOSSNINGSFÖRLOPPET...

En av de viktigaste sakerna inför förlossningen var att lära sig avslappning/andning/fokusering.... och naturligtvis kunde man köpa en CD med detta - som man skulle lyssan på varje dag fram till förlossningen. Köpte den genast - man kan köpa lugn - det behövs verkligen för en mamma med 102 i puls.

Kom hem - började rota runt för att hitta pulsklockan, fick liv i den och... 82 hade jag i puls - när jag kollade!

Att shoppa avslappning har en direkt effekt!!!!

bebben vs mamma 147-102

MVC idag - allt är som det ska :) Samma känsla som förra gången - lite snopen att det inte var mer.

Bebben hade en hälsosam puls på 147. Mamman hade en (normal ! ! !) puls på 102. 102!!!!
"man kan ha lite förhöjd puls när man är gravid" sa hon lugnande. En ökning från runt 70 till 102 är väl inte liten!?!

Imorgon ska jag byta batteri i min pulsklocka och kolla i mer vilosamt läge. 102!!!

Vad många saker som är olika och konstiga när man är gravid och ändå är allt normalt. Hur kan allt vara normalt???

som en glad liten urvriden trasa....

...ligger jag i soffan nu (med Kalla Fakta som sällskap).

Hemma efter en intensiv helg i Göteborg. Att ta sig mellan Stockholm och Göteborg med klimatvänligt tåg vore ju perfekt... men HAH! det var billigare att flyga jämfört med lååååångsamma tåget (ca 5 timmar) och väsentligt billigare än snabba tåget (dryga 3 timmar). Jag kan inte längre sitta i samma ställning i många timmar - så flyget vann...

Så - kom på fredagen till Göteborg och möttes vid spårvagnen (tunnelbanan började jag skriva....) avKaKi. Så skönt att bo hemma hos en Femmis-kollega - att avslappnat kunna diskutera vad som hels men ganska mycket barn - och slippa bo på vandrarhem.
Lördag och söndag var fulla av möten med Femmisar - barn och mammor, gravid och försökare och alla så engagerade. Hela årsmötet följde vi med spänning SMS rapporterna från Nylsas ET. FÄST OCH VÄX! FÄST OCH VÄX!

Bebben har hållit sig mycket lugn hela helgen - så lugn att jag undrat om den verkligen fortfarande finns kvar. Men när jag slängde i mig nöd-korvar till middag kom ett oanat släktdrag fram - bebben gillar också korv och började genast rumstera om i magen av pur glädje!
Borde förstått var det plötsliga tvivlet på bebben kom ifrån - imorgon är det dags för MVC igen. Och dit går jag ju alltid med en känsla av att det egentligen inte finns någon bebbe och om det nu fanns en, att den på något sätt inte har det bra. Kan inte skaka av mig känslan av att det vore för otroligt att JAG skulle få dela mitt liv med ett barn. Att jag skulle kunna få bli mamma.
Tur att bebben är en sådan korv-älskare - så jag vet att det inte är över än iallafall!!!