en sådan gåva...

...att just jag blev gravid.

Det tog tid och har kostat så otroligt mycket pengar (en adotion hade varit billigare) men jag blev gravid! Det fungerade!

Just nu skriker det inom mig av ilska och upprördhet och sorg och medkänsla för mina medsystrar som håller på men inte blivit gravida än. En del har försökt kortare tid andra längre - men det är inte det som spelar roll. LÅT DET HÄNDA FÖR DEM NU!

Jag vet lite om hur det känns - men ändå inte. Varje sorg är ens egen sorg. Min sorg fanns men jag är en mästare på att förtränga känslor - så den tog sig i uttryck som jobbhets, matorgier, konstiga beslut, omotiverad irritation mot mina medmänniskor, och nu efteråt så framstår det ju så självklart som sorg - stor sorg. Men då skakade jag av mig det - men innerst inne pågick diskussionen med mig själv - hur många försök orkar jag? vad händer om det aldrig fungerar? vad kan jag göra annorlunda? ska jag ge upp NU på en gång? VAD FAN ÄR DET FÖR FEL?

Ni som kämpar - åååå vad jag hoppas för er och jag tror med hela mitt hjärta att ni kommer att få bli mammor! Men vägen är så lång och krånglig - längre och krångligare än den borde vara!!!