...har funderat mer än jag trodde på måndagens förlossningskurs.
Oron är inte inför förlossningen. Oron är inför nästa gång på kursen. Det var helt Ok att vara själv på kursen i måndags - helt OK är kanske en överdrift, men det kändes inte ensamt. Jag var helt inne i allt hon berättade. Kom dit efter att ha peppat upp mig att det var Ok att vara ensam och det var OK... Det är något jag lever med varje dag - att jag är ensam om den här graviditeten och det känns inte optimalt men tusen gånger bättre än alternativet. Och det är en glädje att vara gravid - ensam eller ej.....
Nästa gång ska kursen handla om förlossningen. Känner mig redan ensam inför det kurstillfället. Ensam om kursen - ensam att ta in all information om hur hela förlossningen går till.
Men jag tror att jag inte bara känner mig ensam inför kursen. Jag känner mig ensam inför förlossningen. Min syster ska vara med på förlossningen. Min syster ska vara med. Men det är inte vår förlossning. Det är min förlossning och hon är med som stöd. Jag kan inte sätta ord på känslan men jag tror att det är sorg och ensamhet inför början på livet med barnet. Inte att jag känner mig annorlunda eller misslyckad. Utan jag känner mig ensam inför ett så stort ögonblick i mitt liv och vårt första möte... Jag ser framför mig en lång rad av ögonblick av glädje och lycka som jag kommer att uppleva själv. Jag kan dela ögonblicken med vänner och familj, men ingen som är DÄR DÅ när det händer och är DEL AV händelsen precis som jag är...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Har en parkompis som var extremt ensam under graviditeten och förlossningen. Sambon sen sju år var inte glad åt att de skulle ha barn och var inget stöd. Hon kände sig nog mer ensam än hur jag tror jag skulle känna om jag fick barn som singel (och dessutom besviken och irriterad)
Brukar tänka på det nu när jag försöker få barn som singel att det inte alls behöver kännas ett dugg bättre om man hade en pappa till barnet- även om det förstås kan göra det.
/Lisa
JA egentligen så vet jag ju det - att det kanske inte alls känns så himla roligt alltid även för ett par... även i par där pappan vill vara närvarande så kan det vara svårt för honom att verkligen VARA närvarande - det är ju inte i honom det händer..
Så - du har rätt - man ska inte förutsätta att andra har det bättre utan vara glad för det man har!!!!
Jag förstår dig verkligen och tror att jag skulle könna likadant. Men, en sak bara som jag tänkte. Det finns en till som du kommer att dela det med. Ni kommer att vara två framöver, du och ditt barn.
Skicka en kommentar